”Well never mind, we are ugly but we have the music.”

Jag brukar fastna för låtar. Vilja lyssna på dem om och om och om och om och om igen. Nu har det hänt igen.

Jag har, tyvärr, en ganska förlåtande inställning till gamla rockrävar som till större eller mindre utsträckning representerar förlegade värderingar och har risiga kvinnosyner. Men åh, som jag älskar deras musik ändå. Jag tänker på Bruce Springsteen, Nick Cave, Bob Dyan, Tom Waits, Rolling Stones, och av alla band och artister lyssnade jag enligt Spotify mest av allt på Ulf Lundell förra året. Det är som sagt tråkigt, men jag tänker att det kunde varit värre också.

Det som hände, hände i alla fall igår. Dimman, januari och kylan. Det var som oundvikligt att ramla ned i Leonard Cohens famn och kura ihop sig där. Han och jag har ett väldigt av och på förhållande, och det var länge sedan det var på. Säkert fem år. Även om ”Hey that’s no way to say goodbye” är en låt vars titelfras som ofta hemsöker mig, så var det åratal sedan jag lyssnade mig igenom hans vinyler.

New_skin_for_the_old_ceremony

Det tycks som att jag denna gång fastnat för New skin for the old ceremonyLeonards fjärde studioalbum från 1974. 11 låtar. Knappt 40 minuter lång. Den inleds med ”Is this what you wanted” som inte ger mig så mycket rent musikaliskt och textuellt gör den mig snarast förvirrad. Men sen följs den upp av ”Chelsea Hotel #2” som är fantastisk i hela sitt utförande och på två dagar har jag lyssnat på den säkert 20 gånger. Texten. Rullningen i musiken. ”You told me again you preferred handsome men but for me you would make an exception.” Strävheten. Kampen som redan är förlorad, hjärtat som redan har brustit utan att en vill erkänna det. 3:06 minuters perfektion.

Och innan en hunnit återhämta sig höjs takten och ”Lover Lover Lover” drar igång. En manande desperation och en repetitiv önskan om att få börja om. Efter ”Field commander Cohen” kommer ”Why don’t you try” som är en uppmaning till en kvinna att lämna, komma över en man, att hon klarar sig utan honom, att äktenskap är förbannelse och att ”life is filled with many sweet companions, many satisfying one-night stands”.

”There is a war” säger inte mycket mer än att det är just ett krig och utlöses varken musikaliskt eller textuellt, det blir en upptrappning vars crescendo uteblir. Ett par ytterligare låtar om det heterosexuella förhållandets många problem stiger en kvinna rent fysiskt in i ”Who by fire” då Janis Ian sjunger tillsammans med Cohen, en text som så många av Cohens andra har religiösa undertoner.

Skivans två sista låtar ”Take this longing” och ”Leaving green sleeves” har en hel del att erbjuda i texten, med citat som ”I stand in ruins behind you, with your winter clothes, your broken sandal straps. I love to see you naked over there especially from the back.” och ”I sang my songs, I told my lies, to lie between your matchless thighs.”, kanske aningen sexuellare än resterande låtar, även om erotiken ständigt varit närvarande. Men med sista meningen får lyssnaren äntligen Cohens utbrott, när han äntligen höjer sin röst och nästan skriker ut avslutningen.

Som helhet är det absolut ett intressant album att lyssna sig igenom, fördjupa sig i Cohens förhållande till kärlek, relationer, Gud och sex. Men de låtar jag kommer fortsätta lyssna på om och om igen förblir ”Chelsea Hotel #2” och ”Lover Lover Lover”. Så vill du bara testa vattnet som är Leonard Cohen, börja där.

Translation: I’ve listened my way through Leonard Cohens -74 album New skin for the old ceremony, an interesting album about sex, God and loving a woman. I love the song ”Chelsea Hotel #2” the most. 

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Musik, Skivrecension. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Well never mind, we are ugly but we have the music.”

  1. Ping: Recension: New skin for the old country av Leonard Cohen. – clarakron

  2. Ping: ”There is a crack in everything, that is how the light hets in.” | Rastlösheten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s