”Åh, i tonåren ville jag bort härifrån. Men Stállu följde bakom mig vart jag än for. Tiden går sakta men livet för fort.”

Bauer-Stalo

Beroende på hur länge ni har hängt med mig här så vet ni troligtvis att jag i grund och botten kommer från Norrland. Norrtälje flyttade vi till när jag var fem, men i gränslandet mellan Ångermanland och Västerbotten ligger Sveriges minsta komun och däri en liten, liten by. Agnäs. Där har min släkt verkat och brukat sedan dagarnas början. Där har mina föräldrar ett hus de bor i på sommaren, där har jag en stuga på tomten. Jag renoverade den i somras trots att jag aldrig har tid att vara där. Mamma säger ofta att jag ska bli ihop med en händig karl och ta över en av gårdarna i byn. Skaffa bergvärme och rör som inte fryser om vintern. Se varenda liten stjärna på natten.

Sune-Jonsson12

Ibland när jag dricker öl eller umgås med likasinnade, Norrlansemigranter alltså, inte berusade, så kommer min dialekt tillbaka. De senaste åren har jag klickat hem både vykort, nålar, vimplar och smycken med Norrländsk koppling. För att döva något, nån sorts odödlig längtan, men jag tror det bara gjort det värre. Jag kollar på bilder av Sune Jonsson och smeker ängarna med tummen. ”Skrattar vi åt dem som stannat hemma, som tar hand om våra gamla, vi borde skämmas.” Tänker på det där året jag borde ha flyttat hem till mormor, tagit hand om henne, men fortsatte plugga i huvudstan. Tänker på att kunna ta ett morgondopp i älven, att kunna ta sparken till affären, tänker på att hus i byn kostar som ett par kvadratmeter i Stockholm.

Jag läste Här levdes liv och drömdes drömmar i Västerbottens Kuriren. Och det fick mig bara att längta mer, och skämmas mer. Men som Annelie Brännström Öhman säger så kan ”flickan tas ur byn, men inte byn ur flickan.” Denna snö som fallit i dagarna både stillar längtan och gör den värre. Och jag tänker någon gång flyttar jag tillbaka.

Translation: A recent paper column and the extensive snowing makes me long for the north of Sweden.

Advertisements

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Om Mig. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”Åh, i tonåren ville jag bort härifrån. Men Stállu följde bakom mig vart jag än for. Tiden går sakta men livet för fort.”

  1. Erika skriver:

    Så fint skrivet! ❤ Själv bor jag i Falun men planerar att flytta till Göteborg i höst, och även om jag vill det jättemycket så har jag ångest varje dag inför det för jag vet hur mycket jag kommer sakna Dalarna!

    • crankoral skriver:

      Tack ❤ Åh, förstår verkligen känslan! Men Göteborg måste ju kännas så himla spännande också? Annars går det ju alltid att flytta hem igen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s