”Då sparkar jag cykeln. Och viskar jäkla dej, så mamma hör.”

Jag tyckte att det var så länge sedan jag recenserade en bok här, och det beror väl främst på att jag aktivt valde att inte göra det medan jag jobbade på Opal. Men nu tänkte jag att vi skall titta på en av 2015 finaste böcker.

Doris drar Pija Lindenbaum

Boken heter Doris drar och är skriven av Pija Lindenbam och är hennes första bok på Lilla Piratförlaget, ett förlag som snabbt blivit en favorit för mig, och ännu mer sedan de gick ihop med Gilla böcker. Något jag verkligen uppskattar är att trots bytet av förlag så matchar denna bok flera av hennes tidigare, att det även på denna bok, som många av hennes senare, är tygklädd rygg tillexempel, känns bra.

Doris drar Pija Lindenbaum

Varje cm av boken är genomtänkt och passar, här har till exempel tapetsidorna dekorerats med vad jag bara kan anta är strössel.

Doris drar Pija Lindenbaum

Boken handlar om Doris. Hon är kanske fem, sex år, det är lite oklart, men hon har en cykel utan stödhjul och kan inte stava. Hon bor med sin mamma och nu även Janne och hans son Egon. Egon är elva år och Janne smörar ändå hans mackor. De verkar ha flyttat ihop ganska nyss, mamma och Janne verkar nykärt ouppmärksamma och det står flyttkartonger och oupphängda tavlor här och där.

Doris håller i alla fall på med sitt. Grejar sådär som en gör. Bygger en gång. Märker, men bryr sig knappt om, att Egon har tagit hennes cykel. Hon har annat att tänka på helt enkelt.

Doris drar Pija Lindenbaum

Men så ska de på kalas. Till vuxna människor och ingen får paket. Som synes ovan så är språket on point. Tufflan. Som också synes ovan är känslan av att ha en festklänning och för stora kalasbyxor när en egentligen vill greja i sandlådan också on point. Och trots att Egon inte säger ett ord genom hela boken så växer mitt hat för honom med varje uppslag.

Jag skulle kunna säga att det som lillasyster är extra lätt att känna igen sig i Doris, men ärligt talat så tycker jag att Pija så väl lyckas förmedla Doris känsla av att bli förrådd och sviken så att alla kan känna igen sig, eller föreställa sig om en är förskonad från känslan.
Doris drar Pija Lindenbaum

Till slut får Doris nog. Hon har varit på kalaset, hon har haft festklänningen, hon har fått skäll för cykeln som Egon använde, han som för övrigt också fick strössla. Så Doris drar. Både för att nu får det vara nog, och för att de ska få sakna henne. Här finns det tydliga referenser till Astrid Lindgrens novell Pelle flyttar till Komfusenboda, som handlar om Pelle som gör just det, flyttar, efter att ha blivit anklagad för att tagit pappas penna. Sen sitter Pelle där och roar sig med hur alla saknar honom och gråter. Det gör Doris också, men ungefär där slutar likheterna. När Pelle sitter still så rör sig Doris.

Hon vandrar genom psykedeliska landskap och relationen mellan bild och text töjs ständigt och kräver stort bildläsande av läsaren. Detta är inte en bok där en läser färdigt texten och vänder blad, nej, en måste studera bilderna. Vad är sant, vad är Doris upplevelse, vad är hennes påhitt, är de tre frågorna som en måste ställa sig.

Och emedan Pelle fortfarande väntar på att mamma ska komma och trösta honom, så drar Doris jorden runt, och efter tillräckligt lång tid och en vådlig tur i en bäck så vänder hon hemåt. Väl hemma igen sitter mamma och Janne och spelar spel, och ingen har märkt att hon övergett dem …

Det är en genial bilderbok, där både text och bild tillför något, bilderna berättar saker som inte står i texten och tvärt om. På en klassisk form av 32 sidor bevisar Pija åter igen att det inte nödvändigtvis behövs mer. Och vill en läsa mer om bilderboken som form och relationer mellan bild och text rekommenderar jag varmt En fanfar för bilderboken.

Translation: I review one of last years greatest picture books, ”Doris drar/Doris ditches” by picture book maker Pija Lindenbaum. It’s about Doris who feels betrayed by her family and decides to run off. The relationship between text and pictures are ingenious and both text and pictures are on point. 

Advertisements

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Astrid Lindgren, Bilderböcker, Kvinnor, Recensioner 2016 och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ”Då sparkar jag cykeln. Och viskar jäkla dej, så mamma hör.”

  1. Erika skriver:

    Åh jag älskar Pijas böcker, måste läsa denna!!

  2. Ping: Recension: Doris drar av Pija Lindenbaum. – clarakron

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s