Isfolket utläst.

Nu har jag läst klart alla 47 böckerna. Det tog mig lite mer än två månader den här gången, tack och lov hade jag nu alla böcker och slapp vänta och leta och hitta eller köpa dyrt. Det var alltså andra gången jag läst böckerna, men första gången relativt sammansatt. I början av omläsningen försökte jag läsa vara annan bok Isfolket och varannan ”vanlig” bok men det fick jag ge upp efter ett tag. Dels för att det ibland blev för spännande för att försöka sig på någon helt annan bok, och dels för att jag tillslut helt enkelt ville bli klar med böckerna så jag ostört kunde fokusera på andra böcker. Det är ändå nästan femtio böcker att ta sig igenom.

angel-med-dolda-horn-hft-25-sagan-om-isfolket

Personligen är jag inte så förtjust i de sista kanske femton böckerna. Jag gillar inte när det blir allt för modernt och är mycket mer intresserad när kjolarna rasslar och folk svälter och så vidare. I övrigt tycker jag att slutkampen är aningen utdragen också men det är dock fint att få träffa alla gamla karaktärer ordentligen igen. I vissa fall vill jag till och med läsa om deras böcker på direkten, men det är ju rent orimligt.

Jag hade tänkt att göra ett långt diskuterande inlägg om varför dessa böcker har blivit så ogillade, eller snarare har fått så dålig status. Men egentligen har jag ingenting som stärker detta. Hittade inget skrivet på internet, inget rejält i alla fall, att ta ställning till.

Däremot minns jag när jag första gången läst böckerna. Då hade jag köpt första boken jättebilligt på loppis, bara för att kolla hur de var, och sedan ville jag direkt läsa fortsättningarna. Till min lycka hade mitt bibliotek del ett till tio i sitt lager. Glad i hågen går jag dit för att låna. Och passade på att fråga bibliotekarien om hon visste om några andra samkopplade bibliotek hade resterande delar. Det hade de inte sa hon bestämt, ”Och de vi har, har vi fått som gåva.” Med snorkig röst. Och ärligt talat, den typen av behandling förtjänar väl ingen som ändå är där och tar del av den tjänst de erbjuder. Och eftersom böckerna finns kvar där kan jag bara anta att de blir utlånade tillräckligt ofta för att inte bli utgallrade.

Visst finns det saker jag kan störa mig på, som när vissa bokstäver är fel eller står på norska istället, eller en bokstav helt plötsligt, mitt i en mening blir stor, men det där är ju egentligen bara skönhetsfel. Sedan har vi ju sexscenerna, de är inte särskilt raljerande eller upprörande nu för tiden. I vissa fall kan de dock kännas aningen obefogade, men annars är de snarare en del av boken och bör vara där. Det vore nästan lika konstigt att ta bort dem som att ta bort magin, det skulle ju vara helt vanliga släktkrönikor då, och antingen inte lika omtyckta.

Så slutligen. Det är bra böcker, vissa av dem endast okej. Men om jag skulle bunta ihop 47 andra böcker också skulle det antagligen bli samma resultat där med. Det är väldigt lättsamt. Ungefär som att titta på en tvserie. Fast mycket mer engagerande inbillar jag mig.

Vad tycker ni om dessa böcker? Har ni läst dem eller har ni som jag mina första 20 år fullkomligt vägrat?

Advertisements

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Kärlek, Magi, Recensioner 2013, Romans. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Isfolket utläst.

  1. Bibliophilia skriver:

    Jag tycker precis som du: den sista tredjedelen av serien är inte alls lika bra som de två första.

  2. Isfolket är favoriter hos mig, jag har läst serien 3-4 gånger. Fått höra mest av killkompisar att det är tantsnusk jag läser, men för mig det är de böckerna så mycket mer än sexscenerna.

  3. Jag håller absolut med dig. Jag har egentligen inget emot de mer moderna böckerna men de är inte lika intressanta och bra som de första. Det är liksom för nära sin egen tid.

  4. Jag vägrade den första tiden av mitt liv eftersom en klasskompis till mig i högstadiet ville att jag skulle läsa dem, jag sa nej för jag läste en annan serie ”Mördarens lärling” just då och var totalt fast. Men hon tjatade och tjatade så när jag sedan hörde ordet ”Isfolket” fick jag en jobbig känsla i kroppen och hjärnan bara sa ”NEJ!”.
    Men nu har jag börjat intressera mig så smått för dem och läser lite recensioner om dem från olika bloggar när jag ser dem (än har jag bara sett din och Vargnatts bokhylla).
    Så snart kan jag nog möjligen tänka mig att låna dem på biblan, men köper 47 böcker kan jag inte tänka mig att jag gör. Jag har redan tillräckligt många i lägenheten.

    En fråga bara; Är det lätt att hålla sär på alla karaktärerna i böckerna? Jag menar 47 böcker måste betyda en hel del folk… eller?

  5. Eli skriver:

    Jag tycker inte heller lika bra om de senare böckerna, de känns lite… överdrivna? Jag tycker delvis att Sandemo ger sig in på saker som inte riktigt går att förklara, jag vill inte vara den som spoilar men jag tänker mest på de religionsmässiga sakerna. När det gäller skräck vill jag inte ha allting förklarat, det blir liksom mer spännande när det är omgärdat av mystik. Så äver här, tycker jag.

    Sen har jag också mött den attityden om att de är ”dålig litteratur” och jag blir mörkrädd när den finns hos bibliotekarier. De borde verkligen inte döma varken böcker eller läsare, förhoppningsvis är det något som försvinner mer och mer och det diskuteras mycket på min bibliotekarieutbildning.

    Att de har kallats tantsnusk… Varför börjar vi inte kalla större delen av alla deckare för gubbsnusk? Bah..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s