Jag har ingen mormor längre.

Min underbart söta mormor dog natten till igår. Och det är så sorgligt och stort att jag inte har förstått det ännu. Hur kan det någonsin vara sant att jag aldrig skall träffa henne igen? Hur kan det stämma att hon aldrig kommer möta mig i dörröppningen med middag redo, puttrande på spisen? Hur kan det tänkas att jag aldrig mer kommer att få hålla i hennes mjuka små händer, aldrig mer höra henne säga åt mig att jag är för tunn och att jag inte bara kan bara dricka torrkaffe. Aldrig mer se henne smeka bort luggen ur ansiktet. Det var för länge sedan jag ringde henne, och jag kommer aldrig att kunna göra det igen. Det var för länge sedan jag träffade henne, och det går aldrig att göra igen.

Hur kan det vara så att ett 70-tal mil ifrån mig ligger en kropp och påminner om min mormor men som inte är henne längre? Hur kan någon säga att lukten av henne kommer sina och sakta försvinna för alltid. Hur kan det vara att 90 år inte är tillräckligt ändå? Att jag inte fick henne nog tid. Att det inte räckte till, att livet kom i vägen för ofta. Vad skall hända med jordgubbslandet och vem skall nu be mig att plocka? Och skrivstilen som prydde vykorten varje födelsedag. Och aldrig mer en julafton. Aldrig mer den blåa dräkten när det var dags för möte i församligshemmet.

Jag har ingen farfar. Eller farmor. Eller morfar. Och nu har jag ingen mormor heller. Och det är så förfärligt tomt. Och som att taket ovanför mig krymt något ofantligt. Som om hon var den sista pelaren som höll det uppe på sina smala axlar. Det är så obeskrivligt och ofattbart att det är över nu.

Att hon aldrig kommer se mig bli något. Att hon inte kommer vara med på mitt bröllop. Att Norrland inte längre kommer vara synonymt med mormor. Det gör så ont, och samtidigt går det inte ens att ta på. Går inte att tro på. Det är en helt ny, och väldigt mycket ensammare värld nu.

Advertisements

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Död, Kärlek, Norrland, Om Mig. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Jag har ingen mormor längre.

  1. Lingonhjarta skriver:

    Åh finaste! Här kommer en massa stora kramar från mig!!

  2. Man skriver:

    Men åh, jag är så himla ledsen för din och de i din närhets skull. Sänder en massa kramar via etern.

  3. Vynne skriver:

    Stackare!! Jag sitter här och gråter för att det var så fint skrivet, jag lider verkligen med dig! Jag har alla mina mor och farföräldrar kvar, och det är jag så otroligt tacksam för! Hoppas verkligen att du mår bättre snart, men glöm henne inte! Massor av tröstkramar från mig!!!

    • crankoral skriver:

      Åh, ja det är hemskt alltihop. Men passa på att umgås med dina mor och farföräldrar, och ring ofta, för det blir så tomt utan dem! Tack så mycket!

  4. Nelly skriver:

    Usch, usch, usch, usch, usch. Finns inga ord för när det inträffar dödsfall i familjen. Jag vet för jag har förlorat alla far- och morföräldrar, det var länge sedan, men även mina mostrar och min pappa för 2,5 år sedan. Tomheten går inte att beskriva. Jag sörjer min pappa når fruktansvärt ännu. Gråter mig fortfarande till sömns vissa kvällar. Just det där att inte kunna ringa honom, aldrig mer få höra hans röst. Har varit på väg att ringa flera ggr men så just det han finns ju inte mer. Det finns inga ord. Allt jag kan säga är kämpa på. En dag kommer det kännas om inte bra, så iallafall lite lättare. KRAM.

    • crankoral skriver:

      Det är så fruktansvärt, just de där vanliga sakerna som att alltid ha en hejjarklack bakom sig vad man än gör och att kunna ringa bara för att se hur det är. De små sakerna saknar man mest. Kämpa på du med! Kramar och tack!

  5. magda skriver:

    Döden är så överraskande när den kommer, även fast vi alltid vetat att den är på väg. Var stark, du fina!

  6. Leah skriver:

    Jobbiga känslor. Det känns i hjärtat att läsa det du skriver. Jag ville bara i min tur skriva att jag tänker på dig. I sinom tid blir det bra. Det låter som att du har många underbara minnen att luta dig tillbaka på.

    • crankoral skriver:

      Ja, minnena är många, men som alltid känns det som att de inte var tillräckligt många ändå. Tack så mycket!

  7. bokdivisionen skriver:

    Jag beklagar verkligen. Min mormor var den sista, och mest betydande, av mina mor- och farföräldrar. Nu är det snart fem år sedan hon gick bort och jag tänker ofta på henne ännu.

  8. Miriam Tisander skriver:

    Bleklagar sorgen. Väldigt vackert skrivet, känner verkligen din sorg.

    Döden är så hemsk. Varför ska de finnas något så hemskt som kan ta bort någon som man tycker så mycket om så man aldrig får träffa denne igen…Finns inte ord för hur svårt det är att förstå. Min morbror dog för ett år sedan och jag kan fortfarande inte förstå att jag inte kommer träffa honom nu till julen (han bodde ensam och brukade alltid fira med oss). Har dåligt samvete för de gånger han var hos oss men jag gjorde annat och inte tog mig tid att prata med honom mer. Söte Håkan förlåt! :(. Men som du säger kommer livet så ofta i vägen även om man vill höra av sig.

    Än har jag min mormor och morfar kvar och jag hoppas vi kan åka och hälsa på dem snart innan de är försent. Men de bor i Finland så de blir tyvärr inte så ofta.

    • crankoral skriver:

      Ja, det är så lätt att man tänker att man skulle tillägnat hela sin tid till dem, samtidigt som man säkert avvarade så mycket som båda två hade tid till. Men julen, och födelsedagar och liknande blir såklart extra känslomässiga.
      Ja mormor bodde ju långt bort hon med, så det blev allt för sällan, men ringa och skicka brev räcker ibland de med! Tack så mycket!

  9. Ela skriver:

    Nu vill jag skriva att jag vet hur det känns, men det gör man ju aldrig även om man varit med om samma sak.

    Det är konstigt när den sista ur en generation försvinner, det skapar ett tomrum som man aldrig tänkte att man skulle behöva fylla, någonsin. Min farmor och farfar gick bort när jag var väldigt liten men att förlora mormor och morfar som vuxen var två av mina största sorger hittills. Så jag förstår att det känns tomt och hemskt. Ta hand om dig!

    • crankoral skriver:

      Man kanske inte vet precis, men man kan verkligen ana. Ja det blir så extremt tydligt att helt plötsligt är ens egna föräldrar de äldsta ovanför en, och det är för svindlande för att ens tänka på. Ta hand om dig med!

  10. Böckerx3/Metta skriver:

    Jättefint inlägg, beklagar verkligen!

  11. Lena skriver:

    Massor av styrkekramar till dig!

  12. Sanna skriver:

    Så fint skrivet! Hon var underbar vår mormor/ farmor.

  13. Eli skriver:

    Det är verkligen något hemskt att förlora sina far/morfäräldrar. De har ju ofta alltid varit där, och vart tar man vägen sedan då? Väldigt vackert skrivet om sådant som är svårt att sätta ord på. Ta hand om dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s