Mamette krossar mitt hjärta ena sekunden, och tröstar det nästa.

Titel: Mamette – änglar och duvor

Del i serie: Mamette #1

Författare: Nob

Förlag: Wibom Books

Sidantal: 48

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Rund och med håret i en knut – så som vi ofta tänker oss gamla damer men Mamette är en mormor som har glömt bort att bli gammal. Hon är nyfiken på livet och hänger med varierad framgång med i teknikens utveckling. Kvarterets ungar får sig kanske en uppsträckning i hyfs av Mamette ibland men i utbyte lär hon sig de senaste SMS-förkortningarna.

Denna bok låg i brevlådan när jag var på väg till bussen mot Kontrast, och trots att jag redan hade några böcker i väskan stoppade jag på mig den och läste den sedan på bussen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, något roligt och fint tecknat, absolut. Men inte det här.

Det är det absolut mest hjärtskärande jag läst på länge. I stil med den så rörande Leo Gursky i Kärlekens historia, fast lyckligare och med en fastare hand. Mamette är så karikatyriskt pytteliten att man vill stoppa henne i jackfickan som en pyssling, men samtidigt är hon så plågsamt verklig. Det är så fint hela tiden att det stockar sig i halsen och kramar om hjärtat. Som det absolut bitterljuvaste med att bli gammal.

Bilderna är makalöst söta, och formen passar väldigt bra, det är rundade hörn och allting stämmer överens, färgerna, typsnitt, format, allting. Det är nästan som ensides strippar, som ibland blir längre, och kronologin är precis som typen av strippserier brukar vara, icke existerande. Dock blir det inte på det viset, i likhet med tillexempel ett Simpsons avsnitt, i och med varje ny stripp eller avsnitt att all vetskap vi fått sköljs bort inför det nya. Karaktärerna utvecklas och historien leds framåt, det är inte ett evigt cirkulerande som börjar om på noll efter ett varv. Vilket jag älskar, vilket gör att jag vill läsa mer.

Jag har försökt att googla, men min skolfranska är verkligen på bristningsgränsen när det kommer till denna typ av uppgifter. Men vad jag kan utläsa så finns det åtminstone fem Mamette böcker på franska, och jag hoppas verkligen Wibom tar sig an att översätta alla, dels för att de verkligen gjort ett makalöst fint jobb, men också för den otroliga cliff hangern som denna slutade med.

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Karaktärer, Kärlek, Recensioner 2012, Serietidning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Mamette krossar mitt hjärta ena sekunden, och tröstar det nästa.

  1. Zachan skriver:

    Hej Clara! Försöker få tag på dig. Läs din bloggmejl, tack =)

  2. Ela skriver:

    Ska jag definitivt köpa! 🙂 Tack för tipset, låter hur fint som helst.

  3. Simon skriver:

    Håller med, Mamette var en urcharmig bok. Wibom Books har hittills bara gett ut riktigt bra serier så jag hoppas de fortsätter länge till.

  4. Nu när jag läst den kan jag bara hålla med om din klockrena titel på recensionen! Växlar verkligen från sorg till glädje så otroligt fin =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s