”De tog på sig flipflops och gick ut och förbi köksfönstret och Anna såg mamma böja sig över diskbänken som om hon inte kunde andas.”

Titel: Kaninhjärta

Författare: Christin Ljungqvist

Förlag: Gilla böcker

Sidantal: 273

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3,5/5

Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.

    Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sen, och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Anne ett svar.

    De är tvillingar och nästan som ett, och samtidigt så skrämmande skilda. Båda har de ett kaninhjärta som bultar, båda är de rädda, men för olika saker. Mary fasar för att deras sökande ska sluta i en grav. Anne är rädd för att Mary ska ta livet av sig.

Låt oss börja med det flärdfulla, och ta det mörka sedan. Hur tjusig boken är. Den är tung och härligt bunden, och papperna är strävt matta och tjocka. Omslaget är obehagligt men passande och titeln är mycket bra. Tidigare har jag bara läst en bok från Gilla böcker och då var det Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, men jag älskar att de, med undantag från deras nyliga barnböcker, kontinuerligt behållit samma form på böckerna. Nåja, nog om utseendet och till innehållet.

Vi har väl alla, i alla fall de som inte är tvillingar, en fascination vid dem. Som om de skall gömma något mytiskt, något som vi inte kan förstå, ett eget språk och en egen värld vi aldrig kan penetrera då vi inte är del av de två ifråga. Och i detta fallet är det verkligen så. Mary och Anne, Maryanne, Marieanne, är mytiska och mystiska, de hade det där egna språket. Och vi som läsare får ta del av deras särskilda tvåsamhet.

Även om den är ensidigt berättad, det är Anne som berättar, endast. De berättar inte tillsammans, inte vartannat kapitel. Marys historia blir berättad av någon annan, någon identisk, ja visst, till utsidan absolut. Men inuti är de så olika att jag undrar om jag kanske hade behövt höra mer av Marys röst för att sympatisera med henne. För som det är nu klarar jag inte av henne. Och det är inte den vanliga irritationen jag kan få av någon våpig high school tjej i andra böcker, detta är en berörande irritation. Till viss del smittar den givetvis av sig till Anne också, jag vill ömsom ruska om dem och stega i väg med dem från allting, vara det där berget, trösta och säga nej.

Det är omöjligt, om man har läst den vill säga, att inte dra paralleller till Peter Pohl och Kinna Gieths Jag saknar dig, jag saknar dig! och även om likheterna finns där, med de två tvillingsystrarna, så lika och olika på väg åt olika håll, med det ruvande stora över dem så är Kaninhjärta definitivt en självständig roman. Språket slingrar sig fram och gör långa omvägar och vi hoppar mellan presens och imperfekt men det spelar ingen roll. Det går rakt in i magen ändå.

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Död, Deckare, Kärlek, Magi, Recensioner 2012, Skräck, Ungdom. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s