”Shadow”, sade hon. ”Ett bra namn. När skuggorna är långa, då är det min tid. Och du är den långa skuggan.”

Titel: Amerikanska Gudar

Författare: Neil Gaiman

Förlag: Mix förlag

Sidantal: 529

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

När Shadows fru dör i en bilolycka får han lämna fängelset för att delta i begravningen. På flyget hem stöter han på den mystiske mr Wednesday, som så småningom visar sig vara en gammal gud, på jakt efter sina kollegor. Snart kommer nämligen det stora slaget mellan de gamla gudarna och de nya att utkämpas, och Wednesday behöver Shadows hjälp.

Att sätta sig ned och recensera detta verk känns lite som att: One does not simple walk into Mordor, om ni förstår vad jag menar. Det är ett så fundamentalt fantastiskt verk, att det kräver att varje ord vägs på guldvåg innan det sätts på pränt.

Ungefär så som känns att Gaiman gjort. Verkligen gjort. Meningarna är fylliga och vältalande, välavvägda och fantastiska. Och berättelsen sedan. Eller kanske snarare berättelserna. För det är inte bara om Shadow det berättas. Mängder av olika gudar får vi stifta bekantskap med i denna bok, vilka som tagit dem med sig över havet, hur de levde och hur de dog. Hur gudarna glömdes bort med dem.

Om och om igen möter jag en ny favoritdel, ett kapitel jag älskar, en ny karaktär jag vill stryka över handen, en ny del av Amerika jag vill bo sätta mig i. Nya gudar att tillbe. Även om jag måste erkänna att vid bokens slut kan jag bara erkänna en enda. Gaiman själv såklart. Någonstans där uppe på piedestalen tillsammans med Ray Bradbury får han nu befinna sig.

Jag har tänkt läsa Amerikanska gudar många gånger, i många år. Antagligen sedan jag först läste Coraline, ett annat fantastiskt, om än inte lika fantastiskt verk av Gaiman. Men det har aldrig blivit av, tiden har aldrig varit rätt. Den har lånats från biblioteket gång på gång, men alltid blivit liggandes där på  nattduksbordet tills lånetiden börjat närma sig sitt slut och jag inser verkligen nu vilken skam jag har ådragit mig.

Samtidigt kan jag inte säga annat än att tiden verkligen var rätt nu. Den gick rakt in och fick ta den tid den ville. Och det tog ändå tid att läsa den. Jag har kånkat den över hela Sverige känns det som. Men det var som att avnjuta en riktigt god, kall öl för de sista pengarna på kontot. Då måste det få ta tid att kännas.

Och när den var över. Den sorgen skrev jag om i förra inlägget. Och då var den inte ens över på riktigt. Slutet kunde bara anas. Men någonstans 10 sidor från slutet kommer detta citat, denna mening, och även om det är helt ryckt ur sitt sammanhang, och utan mening för handlingen, varnar jag ändå den känslige läsaren som inte vill ha någon vetskap alls om vad för ljuvligt som gömmer sig emellan dessa pärmar.

Han såg hur de fick sin väg ifrån honom och försvann nedåt gatan, och han kände ett stick, som om någon slagit an ett mollackord inom honom.

Precis så känns det nu när den är över. Som om någon slagit an ett mollackord inom mig.

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Död, Dystopi, Fantasy, Författare, Kärlek, Klassiker, Magi, Recensioner 2012, Skräck. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Shadow”, sade hon. ”Ett bra namn. När skuggorna är långa, då är det min tid. Och du är den långa skuggan.”

  1. Ping: Gott nytt 2013. | thecuriouscaseofthebooks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s