Möt mig på Rialto om du har din längtan kvar.

Idag har varit en bra dag. Först spenderades den på Beckmans och det var ännu roligare idag än i onsdags och vi gick över tiden även idag vilket jag älskar när man gör. När det känns motiverat och man inte bara måste bryta upp i det som fortfarande händer.

Efter Beckmans mötte jag min mamma och vi åkte till Odenplan och Stadsmissionen, jag hittade två böcker som hon köpte till mig som jag skall få i födelsedagspresent. Så nu gäller det att glömma bort vilka det var och spela riktigt överraskad när dagen kommer. Sedan gick vi till mitt absoluta favoritkonditori i hela världen, Ritorno. Jag är där allt för sällan, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag bor i Norrtälje och inte i Vasastan men ändå. Jag beställde som vanligt deras underbara potatisgratäng och kaffet var, om möjligt ännu godare idag. När mamma var tvungen att åka tillbaka till jobbet satt jag kvar i ett par timmar, läste en bok och skrev. Jag skulle kunnat sitta där hur länge som helst. Nytt löfte blir att spendera minst ett par timmar varannan vecka där. Bara för att får vara och vara ifred. Ritorno påminner mig en hel del om Ulf Lundells låt Rialto, antagligen för att jag när jag var yngre trodde att Ritorno faktiskt hette Rialto men det är något med stämningen också.

Sen har jag kommit hem, handlat, lagat mat, bakat och fixat och donat. Sen vet jag inte vad som hände. Jag ramlade i på något jäkla klipp med romantiska komedier. Och förutom några få klassiska 80/90-tals undantag (Tänk 16 candles, Nothing Hill, 10 orsaker att hata dig, som ja, antagligen mycket är av nostalgiska anledningar) så hatar jag romantiska komedier. Men ändå fastnar jag i vissa av dem i alla fall men det slår aldrig fel, efter varenda eviga en känns det som om jag bokstavligen slängt bort tid. Vilket jag inte alls kan känna igen att jag gör med någon annan filmgenre, inte genomgående på samma sätt i alla fall. Och okej, det finns några nutida filmer som jag klarar av också även om jag just precis nu endast kan komma på Juno och jag vet inte ens om jag skulle kalla den romantisk komedi, antagligen inte, men någon annan måste det ju finnas som jag uthärdar. Men jag blir så arg på mig själv. Så nu slänger jag på Zombieland i bakgrunden och fixar och donar.

Och hallå! Har ni märkt att det är fredagkväll och jag är hemma? Personligen är jag stolt som en kycklingmamma över mig själv! Detta mina vänner har inte hänt på väldigt länge. Och ja… det kanske har lite att göra med att min ständige vapendragare är i Italien med sina bröder istället för att bjuda mig på öl som en god granne och vän borde göra. Men ändå, någon form av guldstjärna borde jag väl ändå få?

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Film, Om Mig och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s