”På kontinenten var det goda tider för den litterära skräcken.”

Författare: H.P. Lovecraft

Titel: Om övernaturlig skräck i litteraturen

Förlag: h:ström

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 142

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

H.P. Lovecraft (1890-1937) är en av skräcklitteraturens ikoner, och hans fantasieggande berättelser om världar fulla av outsäglig fasa finner hela tiden nya generationer av läsare. Men var fick Lovecraft själv sin inspiration ifrån, vilken var den litteratur som kom att prägla detta säregna och omskrivna författarskap?

Om övernaturlig skräck i litteraturen har kallats Lovecrafts mest betydelsefulla essä och en av de främsta historiska analyserna av skräcklitteratur överhuvudtaget. Den erbjuder en ovärderlig översikt över genrens historik och utveckling och vänder sig såväl till den inbitne kännaren som till den nyfikne nybörjaren. Här får vi följa skräcklitteraturens utveckling från antiken, via gotiska mästare som Edgar Allan Poe och Ann Radcliffe, fram till 1920-talet och de med Lovecraft samtida lord Dunsany och Arthur Machen, bland många fler.

Först och främst, den enda anledningen till att denna bok inte får en femma beror helt och hållet på min egen okunskap. Jag har ännu inte läst något annat av Lovecraft, tyvärr, och det är mest när Allan Poe, Wilde eller Austen nämns som jag kan nicka igenkännande.

Redan första sidan, med förordet av Martin Andersson, är det intressant. Och genom hela boken är det detsamma, till och med noterna är värda att grotta ned sig i. Det är förundrande hur mycket fakta Lovecraft kunde komma över i en tid med dåliga postgångar och absolut inget internet. Men det är antagligen också det som gör att den känns så genomarbetad. Ingenting har lämnats åt slumpen och det är fruktansvärt välskrivet.

”Poes trollkraft gör dessa bisarra motiv, som kunde ha behandlats så klumpigt av andra med mindre skicklighet, till levande och övertygande fasor av ett slag som hemsöker våra nätter; och allt därför att författaren så fullkomligt förstod skräckens och samhällens själva mekanism och fysiologi – att framhäva de väsentliga detaljerna, att välja ut just de motsägelser eller fantastiska vändningar som inleder eller slår följe med skräcken, att i förväg till synes oskyldigt presentera just de inslag som symboliserar eller förebådar varje viktigare steg i riktning mot den kommande, ohyggliga upplösningen, den skickligt stegrande spänningen och den ofelbara precisionen vid dispositionen av delarna, allt det som otroligt effektivt skapar en felfri enhetlighet i det avgörande momentet; valet av de rätta, utsökta nyanserna i sceneriet och landskapet för att väcka och hålla vid liv den önskande stämningen och illusionen – principer av detta slag, och dussintals mer omärkliga sådana, som är alltför undflyende för att kunna beskrivas eller ens fullt förstås av någon vanlig kommentator.

Detta citat, det ohjälpligt långa ja, är en enda mening, men det finns inte ett skrymsle av problem att läsa den. Lovecraft besitter uppenbarligen en otrolig förmåga i sitt språk. Allt jag vill göra nu är att grotta ned mig i hans böcker och de han har rekomenderat för mig i denna strålande bok.

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Fantasy, Klassiker, Magi, Recensioner 2012, Skräck, Vampyrer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s