”Han liknade en Satan som kämpar för någon förlorad, ond sak, eller en general som har kommit tillbaka från en misslyckad invasion.”

Författare: Ray Bradbury

Titel: Den illustrerade mannen

Förlag: Pan/Norstedts

Utgivningsår: 1968

Sidantal: 215

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

Bilderna rörde på sig, var och en i tur och ordning, var och en under en minut eller ett par. Där i månskenet utspelades varje litet drama med de klirrande tankarna och de fjärran havsrösterna. Om det tog en timme eller tre timmar innan alla dramerna tog slut skulle vara svårt att säga. Jag vet bara att jag låg trollbunden och inte rörde mig, medan stjärnorna välvde runt himlen. 

Arton illustrationer, arton berättelser. Jag räknade dem en efter en. Först fästes mina ögon på en scen, ett stort hus med två människor i. Jag såg en flock gamar uppe på en brinnande köttfärgad himmel, jag såg gula lejon och jag hörde röster.

Den första illustrationen skälvde och vaknade till liv. 

Bradbury. Mitt hjärta kommer alltid slå lite hårdare för honom. Denna bok är bara ett ytterligare bevis på varför. Han skriver på ett vis som gör att hela boken känns som en smekning. Och alltid blir jag lika förtivlat vemodig och ledsen. Även fast det är så förbannat fint. Den illustrerade mannen gör mig inte lika sorgsen som Solens gyllene äpplen, men mer än Fahrenheit 451. Det är något i hans språk och hans berättelser som gör mig evigt svag i hjärtat.

Nå, boken handlar om en runtstrykande man som en kväll träffar en likasinnad man. Denne har kroppen täckt med illustrationer, inte tatueringar, utan illustrationer som spelar upp scener på hans kropp. Som små, små filmer över hela kroppen. Detta är alltså ramberättelsen, och när männen lägger sig i gräset för att sova tittar den mannen på Den illustrerade mannens illustrationer, ser alla historier uppspelas vilket rent formmässigt blir till de arton noveller består av.

Alla novellerna är helt ljuvliga, även om framtiden ibland kan se för mörk ut. Min favorit måste dock vara De landsflyktiga och novellen efter den, Ingen särskild morgon eller kväll, har den mest hjärtslitande dialog;

”Det är inte samma sak, din idiot”, sade Hitchcock plötsligt. Det låg en antydan till ilska i rösten. ”Se den, menar jag. Jag har alltid varit sån. När jag är i Boston, är New York dött och begravet. När jag är i New York, är Boston dött och begravet. När jag inte träffar en människa på fjorton dar, är hon död och begraven. När hon kommer gående på gatan, så är det ta mig tusan en uppståndelse från de döda. Jag dansar nära på, så glad blir jag över att få se henne. Åtminstone gjorde jag det förr. Numera dansar jag inte. Jag tittar bara. Och när hon sen går sin väg, är hon död igen.”

Clemens skrattade. ”Det kommer sig helt enkelt av att din hjärna fungerar på en primitiv nivå. Du kan inte hålla fast saker och ting. Du har ingen fantasi, Hitchcock. Du måste lära dig att minnas.”

”Varför skulle jag minnas sånt som jag inte har någon användning för?” sade Hitchcock, och hans ögon var uppspärrade och stirrade fortfarande ut i rymden. ”Jag är en praktisk man. Om Jorden inte längre finns här, så att jag kan gå på den, vill du då att jag skall gå på ett minne? Det gör ont. Som min far sa en gång – minnen är som piggsvin. Åt helvete med dem! Man ska hålla sig borta från dem. Man blir olycklig av dem. De stör en i arbetet. De får en att gråta.”

”Jag går på Jorden just nu”, sade Clemens och kisade för sig själv och blåste ut rök.

”Du sparkar på piggsvin. Längre fram i dag kommer du att inte ha nån aprit vid lunchen och då undrar du vad det beror på” sade Hitchcock med död röst. ”Och det kommer att bero på att du har foten full med svidande piggsvinssvansar. Åt helvete med sånt! Om jag inte kan dricka det, nypa det, slå det eller ligga på det, så släng ut det i solen, säger jag. jag är död för Joden. Den är död för mig. Det finns ingen i New York som gråter över mig ikväll. Strunt i New York. Här finns det inga årstider, vinter och sommar är försvunna. Det är vår och höst också. Det är ingen särskild kväll eller morgon; det är rymd och rymd. Det enda som existerar just nu är du och jag och det här rymdskeppet. Och det enda som jag är säker på är mig själv. Det är alltihop.

Clemens låtsades inte om hans ord. ”Just nu sticker jag in ett mynt i springan på telefonen”, sade han och härmade rörelsen med ett långsamt leende. ”Och ringer till min flicka i Evanston. Hallå, Barbara!”

Raketen seglade vidare genom rymden.

Ni förstår. Det är så bra och det är så fantastiskt. Rakt igenom strålande bok. Läs den. Tyvärr har min utgåva inte alls det fina omslaget som jag har som bild här, skall byta till den mörkdassiga bilden jag faktiskt har när jag kommer hem till kameran.

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Dystopi, Fantasy, Magi, Recensioner 2011, Science Fiction. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till ”Han liknade en Satan som kämpar för någon förlorad, ond sak, eller en general som har kommit tillbaka från en misslyckad invasion.”

  1. Thanks for the share! Very useful info, looking to communicate!

  2. Kikki skriver:

    Hej!!

    Hittade in på din blogg av en ren slump för ett par dagar sen. Är förvånad över att tanken på att det finns bokbloggar aldrig har slagit mig, det bloggas ju om allting annat, så varför inte om böcker.. Själv älskar jag att läsa, och jag är en riktig allätare, och det är himla kul att läsa lite recensioner på böcker som man är intresserad av att läsa, men även på böcker som man redan har läst. Alltid kul att jämföra sina egna åsikter med andras.

    Har en liten fråga, har sett på dina recensioner att det står ”Recensions-ex: Ja/Nej” Vad menar du med det??

    • crankoral skriver:

      När jag skriver ja menar jag att jag har fått boken av ett förlag ned avsikt att recensera den, när nej har jag inte det. Detta bara för att folk skall se att bara för att jag har fått den betyder det inte alls att den får högst betyg och vice versa.

  3. Ping: 11:15. Malmö. | thecuriouscaseofthebooks

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s