”‘Det är inte första gången en vedhuggare gör det… av ren ensamhet'”

Författare: Marcus Sedgwick

Titel: De som går igen

Förlag: B. Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 203

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Peter fick behärska sig för att inte skrika, han med. Med djup och dödlig skräck såg de snön rasa ned från gravar på alla håll. Sofia snodde runt. ”Peter!” 

Han följde hennes exempel och upptäckte att samma sak hände bakom dem. Och det de fick se därnäst var bisarrt och ännu mer skrämmande. Runt omkring dem reste sig långsmala, snötäckta fyrkanter. Gravarna höll på att öppnas. Snön gled av när kistlocken fälldes upp och sköts åt sidan.

Jag förbehåller mig rätten att ge en orättvis bedömningen av denna bok då den lästes både under normala omständigheter och under förfärliga. Fast jag antar att ens sinnesstämning alltid spelar in, oavsett om man är förtvivlad eller överlycklig. Nåväl.

Detta är på många vis en bok som håller sig till den klassiska vampyren, en blandning mellan den västeuropeiska och den östeuropeiska, ingen strigoi som vi känner igen från Vampire Academy kanske men inte heller så pass väst att den bara bygger på Draculas normer. Några av de grundläggande reglerna finns dock inledande där, känslighet mot sol och vitlök, förkärlek till jungfruar och kistor och så vidare.

Inledningsvis irriterade jag mig på Peter, dels tycker jag att han har en mycket svårbestämd ålder och att den aldrig nämns gör att jag kan räkna honom till allt från femton till tjugofem. Han är karlig i sin kropp men pojke i sin själ och har ett veligt beteende. Antagligen till följd av hans fars slutna personlighet och frånvaro av moder och det ständiga kringflackande men jag gillar mer de som slår uppåt redan från början. Kanske en krävande önskan av karaktärer men jag tror att i detta fall det hade gett mer till historien om Peter inte bara höll tyst och högg ved när något irriterade eller förbryllade honom.

Historien rent dramaturgiskt har en bra form i början, spänningen får byggas upp och falla i lagoma portioner, vissa gånger var det långtråkigt och andra var jag nervös nog att behöva skiljas från boken. Fram till slutkampen. Den jag hade hoppats skulle bli episk. Icke. Den knyts samman utan detaljer som om Sedgwick tröttnat på sin egen bok och vill att den skall vara klar.

Egentligen är det det enda jag har att beklaga mig över, att slutet blir snöpigt och snabbt. Kort. Jag vill veta mera, men det öppnar verkligen dörrar för en fortsättning som jag skulle kunna tänka mig ännu bättre än denna.

Jag vet att många av er bokbloggare har läst och recenserat denna redan, så avslutningsvis vill jag bara undra, var det bara jag som irriterade mig på de, i mina ögon, taffliga illustrationerna, som jag inte tyckte fyllde någon funktion?

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Kärlek, Recensioner 2011, Vampyrer. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till ”‘Det är inte första gången en vedhuggare gör det… av ren ensamhet'”

  1. Emma skriver:

    Jag skulle valdigt garna lasa den har, har last om den i flera bloggar och tror att jag skulle gilla historien. Har att upp den pa att-lasa-listan!

    • crankoral skriver:

      Ja den var läsvärd även om den inte var fantastisk. Jag gillar de klassiska vampyrerna, de känns hemma på något vis. Skönt att veta var man har dem!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s