”Låt mig också få säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.”

Titel: Älskaren

Författre: Marguerite Duras

Förlag: Bonniers

Utgivningsår: 1985

Sidantal: 107

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Nej

Med lågmäld intensitet berättar Marguerite Duras om hur hon som femtonårig skolflicka lät sig förföras av en ung, rik kines. Det blev en kort episod av erotisk besatthet, en kärlek utan framtid men vars vibrationer än i dag starkt berör läsaren. 

Först och främst, det första stycket i denna bok är fantastiskt;

En dag, jag var redan gammal, kom en man fram till mig, i hallen till en offentlig lokal. Han presenterade sig och sa: ”Jag har känt er alltid. Alla säger att ni var vacker när ni var ung, jag har kommit för att säga att för mig är ni mycket vackrare nu än när ni var ung, jag tyckte mindre om ert unga ansikte än om det ni har nu, det härjade”

Innan jag läste boken visste jag redan en hel del om den, bland annat att jag skulle tycka om den, men jag visste handlingen i stora drag. Trodde jag. Jag hade, av någon anledning inbillat mig att Marguerite var på någon form av lyxkryssning och där och då träffar en kines, i min inbillning var han för övrigt närmare 40, inte 27 som det framkommer i boken. Ingen aning om var jag fick det ifrån. Och det var ungefär det jag trodde boken var om, en veckolång, eller så, romans mellan en väldigt ung kvinna och en medelålders man.

Jag hade extremt fel. Det erkänner jag direkt. Boken handlar om så mycket mer än bara romansen med kinesen, som för övrigt i alls utspelar sig på en kryssning. Nästan ännu mer handlar den om Duras familj och relationerna mellan dem än hennes relation till kinesen. Detta är boken hon äntligen kan skriva, det nämner hon tidigt i Älskaren. Att allt hon tidigare skrivit egentligen handlar om samma saker men då var hon tvungen att skriva runt det. 1984 när boken utkom behöver hon inte längre det, alla i boken förutom henne själv är nu döda. Och det verkar vara en otrolig befrielse för henne att äntligen få skriva detta.

Jag har tidigare inte läst något av Duras, vilket jag tycker är synd. Jag vill förstå vad hon menar när hon pratar om sina böcker. Jag vill märka skillnader i denna bok. Men trots denna brist, beroende helt på mig, är det en fantastisk bok. Hennes språk är fullkomligt hjärtslitande, och därför gör det ingenting för mig om handlingens uppbyggnad inte har den rakaste av former. Ingenting alls. Språket är förtrollande, med långa, smäcktande meningar som jag avgudar. Jag har trots detta valt att ge den en fyra i betyg, inte femma. Det finns personer jag inte tycker om, men jag antar att i så pass självbiografisk prosa kan jag inte begära att Duras skall förändra dem. Heller kan jag inte, egentligen, önska mig en annan uppbyggnad då jag känner igen att det är på detta vis man minns. Men, för min del, ligger min förtjusning i boken betydligt mer i språket än själva handlingen, hur det är framfört i detta skådespel, inte vad som framförs. Hennes val av detaljer att minnas och dela med sig av är delvis skrämmande, och delvis utsökt. Som hennes första klackskor, gyllene, köpta på nedsatt extrapris, och använda varje dag i skolan trots att de andra skolflickorna, precis som hon innan, har låga tygskor.

Boken kommer ut i ny utgåva med det mest fantastiska omslag i Augusti och jag rekommenderar verkligen de som inte redan har den att då skaffa sig den.

Annonser

Om Clara Kron

Rastlösheten handlar om allt jag gör för att döva, stilla och lugna oron, rastlösheten, hetsen och stressen. Hur jag spenderar mina dagar och nätter, vad jag läser, ser på, lyssnar på. En dokumentation över en vardag och ett försök att göra den lite mindre grå.
Det här inlägget postades i Kärlek, Klassiker. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till ”Låt mig också få säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.”

  1. bokstävlarna skriver:

    ”Älskaren” är fantastisk!
    Det är en av de där få böckerna som jag blev omedelbart störtkär i när vi hade den som kurslitteratur när jag läste litteraturvetenskap och som jag grämer mig över att jag inte äger. Vad fint att det då kommer en ny utgåva, nu kommer jag garanterat att köpa hem ett exemplar.

    • crankoral skriver:

      Åh då har du verkligen chans att köpa den nu! Har du läst något annat av henne? Jag har själv en hel bunt, mycket finare utgåvor än denna, som kom för något år sedan, men jag vet inte om jag skall ta mig an dem direkt eller vänta lite. Den nya utgåvan ligger dock redan på bevakning hos mig, egentligen vill jag ha alla fyra i den serien bara för omslagens skull.

  2. Mind the Book skriver:

    det här vita omslaget med fotot är oförglömligt!
    det nya är också fint, känns lite Mister Pip-inspirerat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s